5 augusti 2015

Lite ärlighet.

För nästan exakt ett år sedan var allt så annorlunda. Sommarlovet började ta slut och jag var tvungen att förbereda mig inför Vasalivet igen, något som jag då absolut inte ville. Jag skulle flytta in i en lägenhet jag inte ville till, på en gata som jag absolut inte ville bo på, med människor jag egentligen inte kände (förutom Ica då.) Jag minns hur jag gjorde allt för att inte behöva flytta dit. Jag hade sån ångest, grät, och tänkte att det här går nog aldrig. När det var dags att flytta in var pappa och hjälpte mig, och trots att han gjorde allt för att trösta mig kändes hela situationen bara så fel.

Allting kändes så himla hopplöst och jag grät hela första natten i lägenheten. Mitt sista år på fkf fick kanske världens sämsta start, och de två veckorna innan jag fick flytta bort från lägenheten och gatan, var så ångestfyllda. Det är svårt att förklara hur det var och kändes, och jag vet att de som sa att det var "bara att bita ihop och ta situationen som den var", att de nog kanske innerst inne menade väl. Men det var bara så fel och fast jag ville bita ihop och gilla läget så gick det bara inte.

Som tur fick vi efter två veckor flytta bort från lägenheten vi vantrivdes i och långt bort från gatan. Flyttade in till en fin lägenhet lite längre bort och där fick hösten en ny chans. Trots att vissa saker ändå inte redde upp sig, fick jag i alla fall en liten nystart, som nog var behövlig för att klara av all den där andra skiten.

Jag är så glad över att jag slipper allt det här i år. Jag behöver inte flytta till något som jag vet att inte kommer att funka, jag behöver inte börja skolan igen. Det känns så skönt att jag i år själv får bestämma.Och det känns så väldans bra att veta att jag har så fina människor runt mig som bara vill det absolut bästa för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kommentera här (: