Svart och svår, 18 år.

Jag fick en gång höra att jag är svår att förstå sig på. Och ja, det kan jag hålla med om. Jag förstår ju knappt mig själv, hur skulle någon annan kunna göra det då.

Jag har svårt med rutiner och helt upplagda planer, det får mig att känna mig fast och instängd. Samtidigt behöver jag rutiner i mitt liv för annars finns risken att det inte blir till något.
Jag är en känslomänniska, och går väldigt lätt från världens gladaste till en bitter och arg Nicolina.
Jag har svårt att bestämma mig vad jag tycker om saker och ting. Ibland tycker jag att en sak är så bra och nästa dag kan jag ha ändrat åsikt om det.

Och så gör jag bara en massa saker ibland utan att ens tänka mig för. Jag bara gör det.

Förut kunde jag ta illa upp när någon sa att de inte förstod sig på mig, och jag kunde bli arg på mig själv för att jag var så svår. Men nu vet jag bättre. Det är okej att jag är på det sättet, det är meningen att jag ska vara så. Tänk vad tråkigt om alla människor förstod sig på mig.

Alltså, jag är väldans glad över att inte vara lättförstådd. Det är ju de här sakerna som gör mig till mig. Och sedan när en lär känna mig kommer en säkert med tiden att börja förstå mig lite i taget. Precis som det ska vara ju.