Om ovisshet.

Idag när jag gick runt i butikerna i Vasa slog det mig att jag inte längre har någon lägenhet där, och att jag kanske aldrig kommer ha det igen heller. Tack vare skolan har jag i tre års tid, tillsammans med min bästa vän, bott i en lägenhet i staden. Nu har jag gått ut fkf och det betyder att jag aldrig kommer bo i en fkf-lägenhet igen, och kanske inte ens i någon lägenhet i Vasa. Det är en lite skrämmande tanke.

Samtidigt som jag njuter av ovissheten, vill jag på ett sätt veta. Veta var jag kommer att hamna, med vem, och varför och när. Jag vill att livet ska vara spännande och aningen oförutsägbart, som det ju är också, men ibland förvandlas ovissheten till ångest och slår till som ett slag i magen. Och då vill jag bara veta, veta att det löser sig och blir bra.