27 september 2016

Att våga säga som det är.

Det här med att säga som det är, det har jag svårt för. Det beror ju förstås helt på situationen, vem man pratar med och vad det handlar om. Men om jag träffar en bekant på stan, och vi stannar och pratar och hen frågar hur jag mår, då har jag svårt att berätta hur det verkligen är. Fast jag kanske har en skit dålig dag och håller tillbaka tårarna, kan jag svara "jaa joo, med mig är det nog bra." , fast jag egentligen skulle kunna berätta precis hur dåligt det faktiskt är. Och det beror dels på att jag tänker att hen inte alls vill veta hur det egentligen är, utan bara frågar för att det hör till, det är ju så en bör fråga. Dessutom vet jag att man ibland inte vet hur man ska reagera när någon ger ett så ärligt svar, och jag vill ju inte skapa en dålig stämning.

En annan orsak varför jag inte säger som det är, ibland alltså, är för att jag helt enkelt tycker det är lättare att säga att allt är bra, då slipper jag alla följdfrågor som jag kanske just då inte orkar med. Det är inte det att jag skäms över hur jag mår eller så, det är bara det att ibland blir det för tungt att prata om. Men när jag vet att någon frågar för att hen faktiskt bryr sig, då ska jag försöka bli bättre på att faktiskt våga säga som det är.

Och för att börja redan nu, så kan jag tala om för er att för tillfället är det inte alls bra med mig. Utan ganska dåligt. Men jag kämpar på.

3 kommentarer:

  1. <3 Känner igen det där. Det är få saker man kan säga. Jag kunde säga att jag vet hur det är att ha det jobbigt men det hjälper dig inte. Jag kunde även säga att jag finns här för dig, vilket jag gör, men när det är jobbigt så glömmer man ofta omgivningen. Det jag kan säga är att jag tänker på dig och att det är bara att ta kontakt. Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar Sandra! <3 De känns fint att veta att du tänker på mej. Kram på dej! <3

      Radera

Kommentera här (: