19 augusti 2016

Ärlighet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget, men jag vet att jag vill skriva det. Inte för att jag vill ha uppmärksamhet, eller att folk ska tycka synd om mig, utan helt enkelt för att det är så det är nu, och det är inget att skämmas över. Så, here we go. Jag är deprimerad. Och jag äter medicin mot det. Jag har bara ätit medicin i två veckor, men depressionen har pågått en längre period. Orsaken till att jag skriver det här är för att jag inte längre orkar låtsas att allt är bra, när det verkligen inte är det. Jag kände länge att jag var tvungen att dölja min depression från omvärlden, att det är något jag borde skämmas över. Men nu orkar jag inte låtsas längre - jag lider av depression, och så är det med det. Det betyder inte att jag är en svag människa, depressionen definierar inte mig.


"Sommarlovet" börjar ta slut nu, på måndag börjar skolan. Jag är verkligen inte redo. Sommaren har inte varit som jag tänkt, inte alls. Istället för att sommarjobba, träffa människor, äta glass och vara ut på äventyr, har jag spenderat en stor del av sommarmånaderna uppkrupen på soffan, med tårar och ångest. För livet blir inte alltid som man tänkt sig, så denna sommar har all energi gått åt till att klara av en dag i taget, och kämpa mot depressionen som bor i min kropp.

Jag trodde inte att det skulle vara så svårt, och att ångesten faktiskt skulle kunna ta så mycket av mig. Men tydligen kunde den det. Och jag är så arg, arg på depressionen som förstört min sommar. Istället för att fara ut med kompisar har jag lämnat hemma, för jag har mått så dåligt att jag inte orkat träffa människor. Inte orkat leva som jag egentligen velat. Därför har jag så svårt att släppa sommaren, eftersom jag känner att jag inte njutit av den så som jag ville. Jag har gått miste om så mycket bra denna sommar, och det faktumet tar hårt på mig.

Så, nu vet ni hur det ligger till. Och som sagt, jag skriver inte det här för att jag vill att ni ska tycka synd om mig. Det känns bara bättre för mig själv om jag får och kan vara öppen om det.

10 kommentarer:

  1. "depressionen definierar inte mig" amen på det! ber för dig <3<3 kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina Mirjam!! <3 Kram på dej!

      Radera
  2. Jag tycker du är stark Nikå. Stark som vågar berätta, stark som orkar kämpa. Väldigt surt att sommaren inte blev som du hoppats, men när man riktigt tänker efter: det blir ju ändå aldrig som man tänkt sig. Det är lite så med livet. Jag hoppas och tror att din höst och vinter kommer bli dunderbra istället, för det förtjänar du! Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mimma! <3 Precis så e de ju, sällan blir de som man tänkt sig. Kram!!

      Radera
  3. Riktigt modigt inlägg tjejen! Så viktigt att människor med psykisk ohälsa inte lider i det tysta, utan pratar om det. Kram från en annan med ångestproblematik!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj tack ska du ha! Jamen precis, det tycker jag också. Kramar till dej!

      Radera
  4. Kram! Vet hur stark du e, även om du int alltid förstår de själv & kom ihåg, de e okej att va svag ibland också. Starkt inlägg! Du klarar de! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så jätte mycket, Linda! <3 Kram!

      Radera

Kommentera här (: