Mommo.

När jag var liten, och egentligen under hela min barndom, var min mommo en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag visste kanske inte det då, jag tänkte i alla fall inte på det på samma sätt som jag gör nu efteråt.

Under min uppväxt så var min mommo som en andra mamma för mig, och jag kände mig som hemma i hennes och moffas hus. Där fick vi vara så ofta vi ville. Mommo brydde sig så mycket om oss, hon såg alltid till att vi hade det bra. När jag och mina syskon gick i lågstadie kom mommo alltid till oss på morgonen före taxin kom och hämtade oss. Hon väckte oss och lagade frukost åt oss. Väldigt ofta kom hon också och hämtade oss från skolan när vi slutade för dagen. Jag minns hur mycket jag tyckte om det, när mommo kom och hämtade oss från skolan och vi fick fara hem till dem tills mamma och pappa kom hem från arbetet.

Min mommo, världens finaste människa fick cancer. Hon kämpade länge, men sommaren jag gick ut åttan dog hon. Hon var bara 61 år gammal och alldeles för ung för att tas ifrån oss.
Någon gång under mommos sjukdomstid minns jag att jag tänkte att det här händer inte på riktigt. Min mommo kan inte vara såhär sjuk. Enda in i det sista trodde jag inte på att mommo kunde och skulle dö. Hon var ju den som klarade av allting.

Jag ångrar att jag inte berättade hur mycket jag såg upp till henne, och hur mycket jag faktiskt älskade henne. Jag ångrar det än idag. Tanken på att jag aldrig kommer att få träffa henne igen tar så sjukt i mitt hjärta, jag kommer alltid att sakna henne.
Det finns så mycket som jag vill berätta åt henne. Saker som har hänt i mitt liv, personer som jag vill att hon ska träffa. Det har funnits så många stunder som jag så gärna skulle ha delat med henne. Och på ett sätt så kommer hon ju alltid att vara med mig, i mitt hjärta.

Någon gång hoppas jag att jag kan bli lika bra som hon var. Jag vill bli precis lika omtänksam. Jag vill bli lika levnadsglad och positiv. Jag vill bli lika stark och godhjärtad som min mommo var.

Saknar dig.